Att sakna sin mamma

Jämt hör jag dåliga saker om min mamma. Många av sakerna är det jag själv som säger. Men någonstans där inne så saknar jag henne så jag skulle kunna spricka. Men hon är borta. Borta från både mitt och Dylans liv. Hon valde någonting annat framför oss, som hon gjort ända sen jag var ett litet barn. Jag har själv valt att jag inte vill ha någon kontakt med min mamma pga av att jag aldrig kan veta vart jag har henne. Ena dagen kan hon vara hur underbar som helst och älska sitt liv, och den andra dagen så ligger hon, stupfull, på en parkbänk och blir itvingad mer alkohol. Jag kommer från en jättesplittrad familj. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv haft en trygg punkt att vända mej till. Och så är det fortfarande. Jag är 19 år, och det finns fortfarande ingen jag vet ställer upp till hundra procent. Jag tycker det är sorgligt. Speciellt sorgligt är det när man hör på omvägar hur dålig mamma jag är och jag är för ung för att ha barn och ditten och datten. För då känner jag mej verkligen sårad. Min son HAR en trygg punkt, och den punkten är JAG och VÅRAT HEM. Ni kanske borde ta reda på lite mer fakt om mej och min bakgrund INNAN ni kommer och säger att jag är en skitmorsa. Ni ska bara veta vad som hänt i mitt liv, vad jag har gått igenom, och vad jag har sett, som inget barn borde få se på film ens. Ni kanske tror att jag har haft ett udnerbart liv. Men NEJ, det har jag INTE haft. hade jag kunnat starta om mitt liv så hade jag gärna gjort det. Dom som vet om min uppväxt vet det, men dom som inte vet behöver inte veta. Jag har haft en superpissig uppväxt, med 37 olika fosterhem, instutioner och jourhem. Tack för att ni får mej att må bra med era vänliga ord. Och nu undrar liksom varför jag itne kan umgås med en människa som inte ställer upp?!


FUCK YOU ALL HATERS!